Ett år sen allt började......

Tänk att det var idag för ett år en som allting började. Jag vaknade upp på morgonen klockan 9.30 i tron att jag hade kissat på mig men märkte att det slutade inte att rinna och var även lite rosafärgat. Ringde till sjukhuset som sa att vi var välkomna upp på koll klockan 2 då jag ännu inte hade så mycket sammandragningar.

Ringde Oskar som jag tror höll på att ramla av stolen på jobbet =). Han började yra om ett möte om han skulle hinna med det tills han sa "Vad tänker jag på, jag kommer hem direkt". Han kom hem efter lite drygt en timme och styrde lite med lunchen medan jag sakta men säkert kände av mer och mer sammandragningar.

Klockan 2 var vi på sjukhuset och eftersom jag hade lite sammandragningar fick jag komma in till ett undersökningsrum på bb där en läkare kom in och luktade på min binda (inget fräscht alls) och konstaterade att det var vattenavgång. Jag blev uppkopplad på en monitor som kollade mina sammandragningar men efter en halvtimme fick vi åka hem då de inte var tillräckligt täta och vi fick en tid klockan 9 dagen efter om inget skulle sätta igång.

Det kändes som att vi hann bara hem och så kom de allt tätare och tätare och när jag hade lyckats äta lite mat och klockan hade blivit 20 så bad jag Oskar att ringa och fråga om vi fick komma för jag stod inte ut längre utan behövde bedövning (var helt och klart inställd från början att jag ska ha det som finns). Självklart fick vi komma in och efter att ha blivit kollad med monitor igen så fick vi ett förlossningsrum halvtio och då började min värsta och bästa resa på samma gång.

Klockan 23 stod jag och grät och andades samtidigt och ville bara ha min bedövning och eftersom narkosläkaren var upptagen fick de ringa in jouren så klockan var väl kanske 23.45 när jag fick ryggmärgsbedövning och den smärta som kom i ryggen kände jag knappt av då jag hade så ont i övrigt. Smärtorna avtog men det var ett fruktansvärt tryck neråt som var så otroligt obehagligt och också gjorde ont att jag bara ville krysta men jag öppnades inte riktigt så snabbt som det önskades att de fick skjuta in värkstimulerande dropp och detta i samband med allt annat gjorde att mina värkar blev så konstiga och gick upp till 100 sen sjönk de bara till 70 och satte igång igen så det blev inte mycket vila inte. Klockan 5 fick jag äntligen efter mycket tjat börja och krysta och det var så skönt att få göra nåt när smärtan och trycket kom och inte bara försöka andas igenom det hela. Oskar höll min hand och hjälpte till på alla möjliga sätt han bara kunde (ni som säger att den som är bredvid inte gör något har så fel, för utan Oskar hade jag inte klarat det). Oskar fick både mitt humör att stiga och sjunka när han tittade ner och sa att huvudet är på väg ut fast att det är väldigt litet =).

Klockan 6 hade det hänt lite för lite så en till barnmorska kom in och börja hänga på min mage för att hjälpa till att trycka ut och helt plötsligt i en kryss så släppte allt och jag såg hur de tog fram vår underbara lilla flicka (såg när hon tog upp henne att det var en tös) och vi fick höra hennes skrik och sen la dem henne på mitt bröst och jag fick se mina underbara man i så härliga lyckotårar och bara tanken på att där på bröstet låg vårt barn som vi har kämpat så för och längtat så mycket efter och den känslan är helt obeskrivlig.

Älskar dig min älskade Matilda och tänk att imorgon bitti har ett helt år gått sen du låg på mitt bröst för första gången =). Puss gullungen min.