Jag har två underbara föräldrar som gick isär när jag var ungefär 10 år om jag minns rätt. Vi barn bodde kvar hos pappa i huset utanför Valdemarsvik där vi arbetade med listor på våra sysslor för att få hemmet att flyta och jag tror nog att min listnoja kommer härifrån =). Min pappa har även lärt mig det mesta om matlagning och jag fick ett stort intresse för bakning som jag fick chans att testa mer eller mindre som jag ville.
Vår pappa lät oss att experimentera, att vara barn, att få skratta och njuta av allt. Jag vet att när jag var yngre så tyckte jag att det var så jobbigt att pappa typ kände alla och att han pratade med alla även folk han inte kände. När jag sen blev äldre kunde jag verkligen se min pappa hur lycklig han var och hur glad han gjorde andra människor runtomkring sig med bara några meningar.
Min mamma flyttade jag till när jag var knappt 15. Min mamma är den som jag verkligen kan prata med, som jag kan säga saker även om det kanske inte är det smartaste eller mest korrekta att säga och jag vet att det är okej. Jag vet också att hon säger sanningen till mig även om den kan svida ibland och jag vet att jag alltid kan lite på henne. Varje gång jag pratar med henne så känns det som att prata med en kompis samtidigt som jag alltid känner mig som en liten flicka. Min mamma har lärt mig att jobba för det jag vill och trots att det tog mig till vuxen ålder så har hon hjälpt mig att inse att jag är duktig och att jag är "smart ".
Jag älskar mina föräldrar så otroligt mycket och är såglad och tacksam över min lyckliga barndom och attde tillsammans har format mig till den jag är idag.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar